I often say that I want to be a comic book artist. The years go by, I get gray hairs and there are still no self-published graphic novels on the bookshelf.
I have, however, been good at coming up with excuses as to why I don’t feel that I’ve found my way into comics yet. One of them has been just that, the draftmanship itself.
It’s important to me that there’s a flow, if possible, so I’d rather not sit there and get frustrated every now and then while I’m drawing.
A bit like practicing a new dance, I imagine. You’re awkward at first, but then you repeat the steps so many times that you’ll eventually be able to do it in your sleep.
It should come naturally and just flow on. Find a way so that the technical part does not hinder the ideas and storytelling.
There is one thing that I have often made excuses for:
The inking.
(Digitally that is)
I have pondered and torn my hair over it for years. Trying to figure out why my lines feel so damn dull and lifeless as soon as I redraw my sketches. I haven’t really figured it out. Until now. I think?
The books have really been gold for rehearsing that “flow” I want when I draw. Hundreds of illustrations a year have forced me to be more confident, work smarter and think “finished not perfect”. And when you compare, especially the amount, maybe it’s not so different from drawing comics after all?
Something also seems to have loosened up on the “ink front” this past year. It has gone from being difficult to smooth and fun.
I've been thinking about why, and think it's due to two things:
Line weight:
I have started by outlining all edges with thicker lines, defining volume with thinner lines. I didn’t realize how awesome this approach is before this and now I see the principle everywhere. It works great!
From now on, I’m actually looking forward to inking all my future sketches. Don’t you love that intoxicating feeling of leveling up?
Now I also got one less excuse to why I shouldn’t give cartooning an honest chance. For a change.
Tuschning och dåliga ursäkter
Jag tjatar ofta om att jag vill bli serietecknare. Åren går, jag får gråa hår och det står fortfarande inga egenskapade serieromaner i bokhyllan.
Jag har däremot varit duktig på att komma med bortförklaringar till varför jag inte känner att jag har bottnat i serietecknandet ännu. Ett av dem är just det, själva tecknandet.
Det är viktigt för mig att det finns ett flow, om det går, så vill jag helst inte sitta där och bli frustrerad stup i kvarten medan jag tecknar.
Lite som att öva in en ny dans kan jag tänka mig. Att man är sjukt tafatt i början, men så repeterar man stegen så pass många gånger, att man kommer kunna sätta de i sömnen så småningom.
Det ska komma naturligt och bara flyta på. Hitta ett läge så att den tekniska biten inte hindrar själva idéerna och berättandet.
Det finns en grej som jag har skyllt på ofta:
Tuschandet.
(Digitalt alltså)
Vad jag har grubblat och slitit mig i håret i alla år. Försökt lista ut varför mina linjer känns så förbannat trista och livlösa så fort jag renritar mina skisser. Jag har inte riktigt fått kläm på det. Förän nu. Tror jag?
Böckerna har verkligen varit guld för att repetera det där ”flowet” jag vill åt när jag tecknar. Hundratals illustrationer om året har tvingat mig att bli säkrare på handen, jobba smartare och tänka ”finished not perfect”. Och när man jämför, särskilt mängden, så är det kanske inte helt olikt serietecknande ändå?
Något verkar även ha lossnat på ”tuschfronten” nu senaste året. Det har gått från att vara motigt till smidigt och roligt.
Har funderat på varför, och tror att det beror på två saker:
Tydliga siluetter:
Tänka ”utifrån och in”. Det här har jag varit inne på förut. Läs mer om mina tankar kring det här och här.
“Line weight”:
Utsidan av något defineras med tjockare linjer, och volymen defineras med tunna linjer. Jag har inte fattat detta tidigare och nu ser jag principen överallt. Funkar ju hur bra som helst!
Plötsligt så ser jag fram emot att tuscha inlagor i fortsättningen. Älskar när man levlar upp.
Och där hade jag en ursäkt mindre till varför jag inte borde ge serietecknandet en ärlig chans. För en gångs skull.
